#MeToo eller borde det heta #HeToo?

DISKRIMINERING. Den senaste tiden har media drabbats av flodvågor omöjliga att värja sig ifrån av starka berättelser kopplat till hashtaggen #MeToo. Att skrolla igenom sociala flöden har varit en känslotsunami av hopp och förtvivlan. Mest förtvivlan. Tankarna gick på repeat med den skrämmande rösten som aldrig slutade säga; ”Han med, Han med och Han med”. Ett visst hopp väcktes till liv när varje #MeToo avslöjande följdes av en konsekvens där förövare blev av med sina arbeten, polisanmäldes och bestraffades med vindens hastighet. Var det verkligen så att företag, samhället började förstå och agera.

Men när den starkaste av flodvåg mattats av växlade känslotillståndet ganska snabbt om från visst hopp till fullständig förtvivlan, med en bestående tanke. Vad hade hänt om denna nätkampanj aldrig blivit verklighet?

Vi alla minns flyktingvågen och den massiva aktivitet som pågick i sociala medier. Det blev nästan en sport att skänka, vad man skänkte skulle gärna synliggöras för att få samhällsacceptans – ingen ville vara medmänniskan som inget gav när världen skrek på hjälp. Idag kvarstår flyktingproblematiken men de solidariska rösterna då jämfört med nu, är i proportionen David och Goliat.

I en aldrig lika viktig kamp som #MeToo förbluffas jag över nedan 5 punkter.

1. HYCKLERIET
Att sexuella trakasserier varit ett problem långt innan hashtags och nätkampanjer överhuvudtaget var en teknisk möjlighet är för ingen en hemlighet. Att vissa företagsledare håller förövare om ryggen kring påstådda sexuella trakasserier är inte heller det någon hemlighet. Den kortsiktiga ekonomiska vinningen har varit större än viljan att agera på situationen. Ledare mäts som bekant på ekonomisk vinst. Inget annat. Ingen hade väl heller räknat med tsunamin #MeToo. Aldrig tidigare har en tsunami varit välkommen, förutom nu. Och som ett i andetag växlade företagsledare fokus från att tidigare hålla låg profil till att nu basunera ut ilska och avståndstagande i frågan om sexuella trakasserier. Att ta avstånd från ett beteende när samhället trycker på likt en pansarvagn är väl inte att ta något reellt, hållbart och hjärtligt avstånd? Varför tog man isåfall inte avstånd innan kampanjen #MeToo? Vissa av de fall man har fått följa har varit kända för arbetsgivarna så långt tillbaka i tiden som 2008, men undersökningarna lades ned på grund av bristande bevisning. Så hur kommer det sig att bevisningen ett x-antal år senare i samma fall helt plötsligt blivit så starka att de personer som befriades 2008, nu över en natt blivit av med sina arbeten? Inget hyckleri är för grovt så länge det gynnar den egna saken, det vill säga att inte släppa sin makt ifrån sig – eller? Och vilket ben kommer dessa företagsledare att stå på den dagen då den mediala stormen lagt sig? Sannolikt det ben de stod på innan. Det tysta. De som visste men inget gjorde.

2. INSTRUKTIONER & POLICIES
Arbetsgivare har enligt gällande regelverk skyldigheter att agera vid kränkande särbehandling. Arbetsgivare måste dessutom enligt lag vidta åtgärder för att motverka förhållanden i arbetsmiljön som kan ge upphov till kränkande särbehandling. Låter nästan för bra för att vara sant – men det är sant. Även för en icke läskunnig borde det således vara glasklart om vad som gäller. Men vad är syftet med instruktioner och regelverk när arbetsgivare kommer undan med att inte behöva följa dem? Eller är vissa lagar viktigare än andra att följa? Det skulle vara lite som att hela samhället börjar leva utifrån devisen att det råder anarki. Lagar? Ja, dem finns, men bara på pränt, men utsätts vi för samhällspåtryckningar börjar vi naturligtvis att agera utifrån regelverket, då blir vi nämligen förlåtna för alla de gånger vi tidigare har blundat. Vad bygger vi för samhälle då? Konsekvensen för den ledare som vetat, men aktivt valt att ignorera är i paritet med förövaren – jag har dessutom svårt att avgöra vilket jag tycker är värst.

3. VÄRDERINGAR
Att företag har värdeord och ibland väldigt allmänna värderingar är en regel snarare än ett undantag. Men för att undvika fällan, ytterligare ett ord som ser fint ut på papper men som inte efterlevs är ganska enkelt. Chefer och ledare är kulturbärare, om de inte lever värderingarna och agerar utifrån dem kan de inte heller förvänta sig att medarbetare kommer att göra det. Att komma undan med sexuella trakasserier som är kända för arbetsgivaren är en tydlig signal på vilka värderingar arbetsgivaren väljer att stå för oavsett vad som står på papper – matcher avgörs inte på papper. Hur ska vi komma runt problemen när vi aktivt blundar för dem i hopp om att det ska läka likt ett skavsår? Att välja att stå för något när man blir socialt pressad är ingen värdering. Det är att tillfälligt ”falla offer” för samhällets påtryckningar för att få social acceptans vilket ofta leder till att man faller tillbaka till sin grundvärdering när trycket lättar. Det behöver inte ske ett terroristattentat för att veta vart i frågan om extremism man står. Det finns ingen instruktionsbok i sunda värderingar. Det är något som finns i varje individ. Om företagen agerade på avvikande värderingar som en del av beteendeuppföljningen hade många beteenden strypts och värderingarna inte bara varit betydelselösa bokstäver på ett papper utan istället syret i företaget.

4. ESKALERING
I #MeToo debatten pratas det mycket om vikten av att lyfta de problem som finns, att de drabbade måste våga prata om det de blir utsatta för. Men hur ska människor, oavsett ålder, våga prata om sexuella trakasserier när de blir misstrodda, eller bemötta med kommentarer i stil med, ”Män är män” – ”Du vet väl hur han är, han är så mot alla” – ”Han gör nog bara så för att han gillar dig”.

Man lägger fokus på att tydliggöra interna eskaleringsvägar. Men det spelar ingen roll hur tydliga eskaleringsvägar ett företag har så länge mottagaren av den eskalerade informationen, varken vågar, kan eller av eget intresse inte vill agera på mottagen information. Frågan företagen borde ställa sig är; hur det kommer sig att mörkertalet kring sexuella trakasserier kan vara så utbrett, att det i ett modernt land som Sverige, med fokus på jämställdhet, fortfarande finns en rädsla för att berätta.

5. KONSEKVENSEN
I askmolnet av #MeToo blir konsekvensen att den ”vardagliga” och uppskattade jargongen mellan män och kvinnor blir svårare för män att fortsätta hålla vid liv. Ingen man med sunda värderingar vill bli hashtaggen #MeToo, för när i folkdomstolen blir man egentligen dömd? Kvinnor i sin tur kan komma att använda #MeToo som ett sätt att hämnas på män som man av olika anledningar hyser agg mot. Regeln är ju nämligen att den som blir utsatt avgör om beteendet är ovälkommet eller inte – vilket kan ställa mannen fullständigt offside, skyldig som oskyldig.

“Respect for ourselves guides our morals; respect for others guides our manners”

Maria Ergül
 

Maria Ergül
Maria Ergül
Maria är en debattör som inte räds för att sticka ut hakan. Hon har jobbat med HR inom globala industrier sedan 2009. Med en bakgrund inom idrotten anammar Maria ofta idrottens metodik i sitt arbetssätt. Hon har stort intresse för ledarskap- och organisationsfrågor och ser hållbar utveckling som nyckeln till framgång. I sin roll som HR Manager bidrog Maria till att Bombardier år 2015 utsågs till Årets innovatör inom Employer Branding.

Lämna en kommentar

Your email address will not be published. Required fields are marked *